Den busiga Anglian sattes samman av olika personer på sjuttiotalet. Den hade alla de rätta delarna och jag slog till direkt. Men ju mera jag har grävt i denna vagn ju mera har jag häpnat över den spontantitet och ofta rena ignorans men vilken den var sammansatt. Det verkar som om vederbörande både haft en diagnos och knaprat triangelgodis samtidigt. Mycket har utsatts för övervåld, och personen har varit inne och grejat med ALLT! Motor, elektriskt, axlar, bromsar, kaross, klädsel. Överallt dessa hafslösningar gjorda för ytterligare fem minuters tjänst.
Kort sagt var detta en bil som varje frisk människa skulle döma ut, men jag såg det som en utmaning. Därför blev jag inte förvånad när jag skulle byta halvljusets glödlampa och fann detta.
 |
Varför köpa rätt glödlampa när man bara kan naja fast en H4
på en gammal Lucasinsats? |
Jag har vid tillfällen ifrågasatt mitt beslut att bygga på just den här karossen. Det finns ingen anledning annat än blind, korkad kärlek. Ju mera misshandlad jag ser att den är, ju mera lust har jag haft att ta hand om den. Jag hade kunnat fixa upp fyra vettigare bilar på samma tid!
I skrivande stund är den körbar, ett vettigt objekt, men jag måste sprätta bort den ihoplappade fronten, och hänga om framskärmarna för att ta bilen till nästa nivå. Det är långt kvar. Men nu är jag för långt inne i projektet för att ge upp.
Det händer att jag går emellan med andra projekt för att låta den vila lite. Undrar hur många hundra timmar jag har lagt ned i vraket. Vill jag veta?
No comments:
Post a Comment