Fredagsbilen 11 Dec

Brorsan kör sitt mail "Fredagsbilen" för en utvald skara. Härmed återges dagens:

Sportbilar är något som saknas idag. De flesta sportbilar är mer som gamla tiders GranTurismo-vagnar. Inget fel i att åka GT, men det är ju inte lika sportigt.

Jag hade nöjet att köra en sådan här i somras. Med tak. Öppningen som man ska tråckla sig in igenom är nästan löjligt liten. När man väl har kommit in så är bilen rymlig som en livmoder. Man omsluts på alla sidor. Av plåt, läder och bakelit.

När man står vid trafikljus så har man ögonen i höjd med knävecken på de som står på trottoaren bredvid. Då ska man inte snacka om de andra trafikanterna. Visste ni att Toyota Yaris är en jättestor bil?
För att inte tala om Vovlo V40.

Med en rebellisk känsla kastade jag bilen ut bland jättarna på motorvägen och drog ur den på växlarna (trimmad – ca. 1150cc). I med fyrans växel och vi når strax överljudsfart. Den upplevda hastigheten är minst 250 km/t. Ändå kör vi knappt fortare än övrig trafik. Grå människor tittar uttråkat ner från sina transportkapslar medan jag skrattar högt och ropar till ägaren (Som sitter 2 centimeter ifrån mig) att "Det här är så kul att det omöjligt kan vara lagligt". Sen ler vi lika fånigt som bilen själv gör.

När man läser moderna motortidningar så skrivs det ibland om "direktstyrd" eller "kommunikativ" ditt eller datt. De orden passar inte på en Austin Healey Sprite. Intuitiv är bättre. Man tänker att man ska svänga och vips så åker man åt ett annat håll. Då är det bra att den är så liten att man inte kan halka omkring inuti den.
Ha det bra och hitta på något skoj i helgen!

/Chrestian

Gummilistkrom för bövelen

Det är Lördag och du har känslan i kroppen. Det är dags för en liten shakedown med dina närmaste vänner. Plåtpolarna.

Välartade Valiant behöver en kärleksfull hand. Någon tidigare ägare har haft ur fram- och bakrutan, förmodligen i samband med omlack, men saknat den kromlist som ska sitta inpressad i gummilisten. Den är inte bara snygg, den har även som uppgift att pressa ut gummilistens kanter så de tätar.

Vi börjar med att skrapa bort smuts ur gummilisternas veck med något verktyg som inte repar. Nylonplast eller trä. Jag gjorde ett verktyg av en isskrapa av nylon. Stoppade också in en kupévärmare i bilen. När den värmer upp rutorna blir gummit märkbart medgörligare.

Sikarudetæt og en bajer, så har du det hele for pokker, mann!

Min glasmästare ordinerar SikaRudetæt för att täta gummilisterna. Silikon är NO-NO. Den smeten håller vatten i sig, och är även lite frätande. Det gör att rosten verkligen får grepp om plåten. Sikarudetæt är vad som gäller alltså. Aldrig silikon. Lyssnar ni tjejer?

Tätningsmedlet pumpas in mellan gummilist och kaross. Där fyller det ut och håller tätt när kromlisten, eller spränglisten som den kallas, pressar isär gummilisten. Även gränsen glas-gummi får lite smet.
Detta är ett riktigt skitgöra. Det blir grisigt, det går inte att komma ifrån. Ser ut som ett barnkalas.

Nu får gummilistens fals några droppar såpa och vatten. Överflödigt tätningsmedel har börjat titta fram. Värre ska det bli.

Specialverktyget görs nu lite tunnare och får en ny tjänst som gummikantspetare.

Bit för bit lotsas kromlisten in i fållan. Man behöver klämma till den lite ibland för att gummit ska sluta sig över den. Ibland gick det helt fint för att i nästa stund vara en kamp för varje centimeter. Då kan det vara bra att vara certifierad i 3V-metoden;
Vilja
Våld
Vaselin

Belöningen finns runt hörnet.

Spränglisten tycks funka för nu bubblar det ut tätningsmedel. Ett gott tecken!

Verktyget tar nu stolt på sig sin tredje uppgift som skrapa. Sen har vi en del skojig städning att utföra. Tusen svarta, kladdiga fingeravtryck från tätningsmassan överallt!

Överbliven tätningsmassa tas bort med t-sprit, eller som i detta fall rapsolja.
Resultatet känns faktiskt häpnadsväckande tydligt. Bilens uttryck har flyttats upp från halvrisig till riktigt lovande.

Smaskens! En glad Mopar.
Kromlisterna har jag hittat för runt 1200:- i specialiserade butiker, men räkningen slutade för min del på 265:- Jag köpte mina åtta meter (!) av Barbro på Örebro Agentur. Stort tack!
/ Cheerio!

Wadells Monarscooter2

Som den såg ut när den senast satt ihop.
Du kan klicka på bilden.

Wadells Monarscooter

Har äntligen återfått nog med ro i kroppen för att ta hand om inkomna penseljobb. Tog en Ouzo och gick igång med Wadells race-Monarscooter.

El Wadello är Hotrodder i själ och hjärta och inte så blyg. I sena kvällstimman har jag kommit igång och lägger dramatiska latinomönster efter hela sidorna. Racemopeden är duktigt sänkt och kommer att lira fint med den här stilen. Karossen är lackad i kopparmetallic vilket får ränderna att försvinna i vissa ljus, medan de i skuggan framstår som ljusare än karossen, för att därefter bli mörka när karossen glimmar till i ljuset. Skön effekt.

Ränderna är blandade av One Shot's Copper metallic med lite Signpainters White för att ta ned den lite. Med så vilda mönster så håller jag kulören lite lugnare för att kompensera. Hoppas kunden gillar detta, stilen är vild och kräver rätt ägare.

När denna är klar är det nytt rekord för hur många linjer jag lagt på ett och samma fordon. Och detta är en liten moped bara!

Börjar likna något

Monarscooter-terapi

Terapijobb

Min egen Monarscooter stod och såg anskrämlig ut i sin penslade prakt mitt i garaget. Gnuggade bort lite färg och hängde tillbaka mätare och lyktsarg. Ser genast ut som att den är påväg någonstans. Som en protest mot nedgången. Använde en trissa som är av modellen "scotch" -men mildare. Smal och rödbrun, Inte lika hård som den svarta. Avverkar bara färgen och är mjuk mot plåten.

Lycklig Färd med Ford

En ny ägare kan nu komma lite närmare nirvana
genom framförandet av Korallröd tysk kvalitetsprodukt med helsoffa
och trepet på rattstången

Enligt devisen "En in, en ut" var jag tvungen att släppa taget om något för att kunna härbärgera Välartade Valiant. Turen kom då, något förvånande till Taunusen. Jag köpte den när jag var sjutton och har således haft den i tjugo år! Bilen som jag hade stora planer för, kom så småningom i skymundan bakom andra inkommande projekt. Och andra. Och andra.
Lusten hade tappats.

Slutligen kändes den som en belastning. Det kan vara hårt att ge upp en dröm, speciellt när den är ganska lätt att förverkliga. Jag hade samlat en hel del delar till den, och bilen har i skrivande stund bara avverkat 6000mil sedan försäljningen 1961, en mil härifrån. Bland den första sändningen av den då högmoderna nya Taunusmodellen som skeppades till Sverige hade den vita framblinkers och mera påkostad inredning än de senare.

Den har aldrig burit radialer. Det mesta av sin körtid har avverkats i vänstertrafik. Det får en att känna historiens vingar. En hel lunta besiktningspapper följde med. Jag önskar den många trevliga utflyktsmil.

Valiant V100-65

Vi Välkomnar Välartade Valiant!
Man ska aldrig någonsin hänga på Blocket när man redan har fullt upp.

Bilen fixades tydligen upp och lackades för mindre än tio år sedan men har haft några tuffa år. Fullständig rengöring såväl utvändigt som invändigt är redan igång. Rundsmörjning, glödlampspyssel, diverse justeringar, bilfiltar och diskret Pinstriping står på "att göra" listan.
Njuter redan av ljudet av sexan. Mysigt.
Mycket mysigt.

Första uppgiften blir att byta en trött strålkastare. Av erfarenhet vet vi att Biltema har en rund 7"-are som passar. Efter inköp upptäcker vi att denna gamla favorit nu har blivit en kinakopia, och att, gud bevare oss, sju tum är sju tum plus lite extra för Mao i den stora diktaturen. De passar inte. Går inte att få dit. Sablar.

Några svordomar senare hittar vi en annan lösning. Strålkastarens glas är ovanligt välbehållet. En fin reflektor hittas i ett hörn av verkstan. Visst kan man para ihop dem?

Öppnas varsamt med skräckinjagande verktyg. Smartare att snitta upp kanten med vinkelkapen, men denna reflektor ger sig genast när den ser tången och mina galet uppspärrade ögon!

Se där ja! Så snäll man blev. Fram med limmet. Jag kör med byggmaterial; vit akryl. För färgens skull. Det var fullständigt tillfälligt att den stod närmast. Lovar.
Låtom de förutbestämda tu mötas i en evig omfamning

Resultatet blev en välfungerande lykta med genuint utseende. Hela processen tog omkring fyrtio minuter och det känns för en gångs skull välinvesterat. Kände mig nöjd när den tredje dagen som Plymouth-ägare slutade.

Moped? Moped!

Det är lätt att vara tuff.
Efter att ha gått och småfnissat åt tuffa bilsnubbar som då medelålderns första tecken ger sig tillkänna börjar hänge sig åt mesiga mopedfebern trillar jag då alltså själv dit.

Det hela börjar med att Wadell, alias Blåfot, kommer släpandes på den hålborrade karossen till sin tävlings-Monarscooter (artikel kommer) och vill ha några krumelurer pinstripade på den.

Genast börjar Rösten. Ni vet...Rösten.
-Fanken, en såndär Monarscooter har jag ju stående någonstans på farsans gård. Den som aldrig startade när jag var i rätt ålder. De ser ju helsköna ut. Kanske dags att ta revansch!

Åren har gått obemärkta förbi -den är precis lika ful som när jag själv köpte den!

Den stod handmålad och skuren på en marknad någonstans. Prislappen var överkomlig även för en femton-sextonåring; sjuttiofem kronor. Motorn fanns några marknadsgubbar längre bort och betingade sina modiga 120:- Minns att han inte ville pruta för motorn var så himla bra. Den startade aldrig...

...men vilka vader jag fick av att försöka springa igång den dagligen i en vecka. En tonårings envishet.

Penslar kan bli till vapen i händerna på en del farbröder

...men under den penslade ytan hittar jag till stor lycka maroonröd flankerad av vaniljgult. Mums! Så underbart femtiotalistiskt.

Andra sidan har gått omkull vid någon tid och bättrats fläckvis så till den grad att jag beslutar mig för att ta bort färgen helt. Bromsolja kan vara lösningen om man vill spara originalfärgen längst in, men den här gången följer allt med. Plåtrent efter att bilden togs.

Gladmålning
Orsaken till att jag tror att den målats av en farbror är att en femtonåring skulle valt en poppigare färg än sunkröd och kommunalgrå.

Sicken resning

I det tjugotal år sedan dessa moppar varit ute i ljuset har Monarscooterns enda sällskap varit denna likaledes handpåstrukna Vicky MS50 anno ca 1955. Då Vicky ställdes undan på grund av ett kostsamt argument med lagens långa arm tänkte jag den var den enklaste att starta, men icke. Ringarna gillar inte dagens luft visar det sig. Däcket sprack, se bild. Vem ringer man för att reklamera?
Upprörande på min ära!

blogg 2 blogg business

Som ett litet sidospår har jag nyligen ritat ihop några stämpelmotiv för oss bilälskare.

Firman som säljer dem heter Inkywings och har en egen blogg där talangfulla scrapbookare nu visar vad man kan göra med dem. 40'a Forden längst upp och några till nästan längst ned på följande sida:
http://inkywings.blogg.se/

Fick nyss hem några nya stämplar som fortfarande luktar varmt gummi. Smaskens. Som vanligt blir jag så entusiastisk så jag inte kan styra mig. Sprang genast runt och stämplade allt som stod stilla, inklusive bilplåt och Saabens sidorutor. Får se hur länge det sitter kvar.

Resultatet av mitt stämplande är klart nybörjaraktigt om man jämför med scrapbooktjejerna. Där ligger man i lä. Men jag har åtminstone ganska stylish kuvert att skicka räkningarna i.
Kunderna kommer att böna om flera räkningar nu.