2004 Annas Saab

En tillbakakoll på tidigare projekt.
 

Annas första riktigt egna bil blev en Saab -71 i färgen Y6H; Savannbeige!

Anna pendlade till jobbet i en Volvo 142 som vi fått gratis. Det var väl okej, men nu började den behöva lite kärlek och kärlek kostar. Panhardstaget hade jag redan fått svetsa fast, då bilen en dag blev överdrivet varm i kläderna och svängde likt en samba i Rio.

Jag grävde lite i den och konstaterade att trösklarna var räddningsbara. Skärmkanterna var väldigt slut, reservhjulsbaljorna var obefintliga, ena framskärmen behövde kraftig övertalning för att inte kasta ur blinkersen, och dessutom var främre rutramen helkass efter att gamla lagningar i plast hållit fukten kvar. Det betydde att rutan och innertaket borde ur för att den skulle lagas. Det var droppen.
Just det, kammen var nedgången också. Bromsslangarna svullna och hastighetsvajern kärvade.
Annars hade den inga fel. En underbar bil.

Anna ville ha en Saab V4. Som den som hennes morfar hade som hon lånat förr om åren. Trevliga bilar de där. Så vi startade sökningen efter en "ohyra veefyra" i någon inte allt för skrikig färg. Det kom upp en sandfärgad bil på blocket och det visade sig att den var nästan nästgårds. Dags för en utflykt.

Kontrasternas bil
Där stod den, den lilla bilen. Helt standard utanpå och invändigt. Avsteget var ett 2" avgassystem som lät så där lagom morrigt men Saab-snällt. Till och med ganska blank i lacken! De hade verkligen vår uppmärksamhet nu. Säljaren visade sig vara sjutton år och hade använt bilen på den frusna sjön. Ähum. Jo, den hade ju några duktiga bulor, men lite jobb får man ju räkna med.
Vi slog till. Köpesumman var bara fem lakan. Men vi kunde inte ta den med oss. Killen hade spikdäck på den och ville sälja den på vanliga vinterdäck.

Vi gick ut hårt. Anna klippte och formade lagningsbitarna.

Jag svetsade och slipade.

Det var nummer ett, det.

Skicket på resten av bilen blundade vi för i det här läget.

Anna äter underredsmassa. Ett hundgöra.

Tänk vad tjejer KAN ändå!

 
Jaha du lilla Saaben. Det här var väl inte vad vi kom överens om?
Främre hjulhusens nedre del har dubbla plåtar som distribuerar hjulupphängningarnas krafter ut i karossen.
Dubbla plåtar där fukten tydligen trivts fint genom åren.
Styrleden togs loss för att göra plats för lite seriös kirurgi, styrleden skulle ändå bytas.

 

Bakom förstärkningen hittades motorrummets rostiga golv.

Jag passade här på att psyka Anna för att Volvon skulle bort till förmån för denna bil.

 

Svetseli-svets

 

Samma underifrån 

 

Som vi passade på att lackera medan vi hade åtkomst.

I detta skede levererades paraplydrinkar i garaget.

Den färska bilägarinnan diggade framstegen.   

 

Ny förstärkningsplåt knackades av grövre plåt. Här skulle det ICKE vara dubbla plåtar hädanefter!
 

 

Härligheten lackerades. Detta kändes stort.

 Notera nya styrleden. De nya som finns har inte fettnippeln. Det kändes lite trist, så jag drog en magnet längs efter en (ett) borr, och med den magnetiserad borrade jag stegvis genom den nya ledknuten. Var samtidigt noga med att ta bort alla metallpartiklar  som annars skulle hamna inuti leden. Partiklarna hängde kvar på den magnetiserade borren och hamnade således, iallafall i teorin, inte inne i den känsliga leden.

Hålet gängades och nippeln monterades.

Nya bromsslangar skruvades på, sedan tog flickan över och gnuggade in, ja verkligen gnuggade in, ny svart underredsmassa överallt.

 

I kabinen på det lilla flyplanet hade rosten smittat sig genom golvet, så en lite lagning fick även företas där.

 

Isracing kostar

 

Tur då att Anna är skolad inom metallkonst och silversmide.
 Hon knackade större delen av en dag på de vassa bulorna och resultatet var så bra att ytterst lite spackel behövdes.

Pojkusling

 

Men när vi lyfte på vänster bakskärm var bedrövelsen märkbar.
Bilen har blivit omlackerad någon gång, och såg inte så här dålig ut. 

 

Hela stötdämparfästet fick sågas ut. Mot alla odds fanns en bil på skroten som klarat sig på denna vanliga rostfälla.
Vi räknade till elva hål på vänster bak. Det var väl bara halvkul just då.

Handknackat skärmstag. Numera finns de att köpa.

Etsande grund

 

Samma Saab som släppte till stötdämparfästet fick även släppa ifrån sig den nedre karossbiten mellan dörr och bakhjul.
Skarven lade jag direkt under där dekorationslisten går. Det döljer små imperfektioner.

 

 Tvåkomponentslack 

 

Och på det viset fick bilen rulla ett bra tag.
Den är inte på något vis perfekt. Man kan se att bakskärmen behöver lagas och att stötfångaren fick sig en törn en gång på isen.

  

Idag är bilen nedplockad i nosen och motorn urtagen för trimning. Se annat inlägg.

 Ser fram emot att få ut den på vägen igen. De må vara små, udda, trånga och undermotoriserade, men de har en stark personlighet. Alla som haft en vet vad jag talar om.

 

Sedan dök det upp en illa åtgången 95:a som vi kunde ha som donator.
...och det blev ju en helt annan historia.