Soppatorsk, men nypåfylld själ

Här är ett äldre, tidigare opublicerat inlägg om rädsloepidemin för det okända, och vad vi har att vinna på att hjälpa varandra.

Detta med att hjälpa varandra lever kvar i någon mån. Det har rört sig åt fel håll, men verkar ha vänt. Folk flest tror på gammelmedias övertygande röst som säger att alla är ute efter att förgifta oss, stjäla vår identitet, smitta oss med nästa påhittade sjukdom, samt skära ned oss i småbitar och gräva ned våra kvarlevor i en park. Det säljer väl lösnummer, får man anta. Men det finns bara en sjukdom som behöver vaccin och det är rädslan för allt möjligt tok som knappt existerar.

 Fortfarande finns det några som plockar upp liftare i all välmening. När jag förra året strulade till det och fick bensinstopp så ställde jag mig glatt i vägkanten med min antika reservdunk i handen. Anglian stod planterad i vägkanten. Eftersom det var början av Classic Car Weekveckan här i Dalarna så var det många intressefordon som körde norrut. Min övertygelse var att jag inte skulle behöva stå länge med så många bröder och systrar i rörelse. Ett trettiotal jänkebilar körde rakt förbi, till min överraskning. De känner ingen samhörighet med förare av engelska vagnar tydligen. En skitig grå Saab 93 stannar därefter som nummer trettioett och frågar om han ska skjutsa mig de fem kilometrarna till macken.
–Jatack, toppen, säger jag. Vilken tur att du skulle dit just nu.
– Nä, säger han, jag bor precis där du stod, men jag kan väl skjutsa dig ändå.
Vilken hjälte! Han hade kommit hem, men sett mig i vägkanten och vänt!

När jag i inlägget Bueno Valentino försöker hjälpa en "modern" kvinna med punktering så blir jag nobbad att få assistera. Hon skulle klara sig själv till varje pris, och jag fick känslan av att hon kört med punktering hela dagen. Främlingar är alla styckmördare, som det verkar.

 Märkligt nog så är man plötsligt okej om man är en vän-til-en-vän. Som om det vore en garanti för ett friskt sinne. Det är nog därför som det är lite lättare att få lift på en mindre ort. "Det där är nog Franssons pöjk", tänker någon och stannar. Är man inte Franssons pöjk så kan följande hända:
1. Det blir pinsamt tyst en minut, men när man kommer fram har båda som regel tinat upp, och man har fått en ny kompis.
2. Den stora utfrågningen börjar, och när man kommer fram har man avslöjat lite för mycket, men även frågat lika närgångna frågor, och man har fått en ny kompis.

Så nästa gång du kan hjälpa en främling; anta att det är Franssons pöjk. Oavsett kön.