snön...

Den första snön

Stora flingor dalar ned utanför fönstret. Sikten är några meter. Tack vare motorvärmare startar traktorn direkt, och efter en stund är det hela under kontroll. Kanterna blir fina tack vare vår lilla kanadensiska snöslunga. Jag sänder mig själv en tacksam tanke för att jag startade den några gånger under sommaren så den har hållit sig driftklar.

 Familjens Rover 400 har fått vinterhjul, ny olja och oljefilter, rengjorda spolarmunstycken och annat pyssel. Därtill har den underredsbehandlats med linolja. Biltema har en prisvärd sprayburk, och i samband med hjulbyte duschas den halvmoderna bruksbilen med ett par av dessa burkar. Två gånger per år alltså. Den håller sig bra. Rå linolja har den högsta penetreringsförmågan efter vad jag läst mig till. Ett tips från mig!

I övrigt är det tack och lov mycket på jobbet nu. Det är bara att jobba på. En deadline ligger efter. Det är sällan det händer och jag är bekymrad för vad kunden tycker om det. Flera andra står och väntar.
I pauserna springer jag och eldar med ved. Det går åt en hel del.
Kom gärna med ett glatt tillrop.

Driftstopp i pannrummet

Vinterpyssel

Veteranbilar har själ ligger lågt. Kraften går åt till att förbereda vintern. Husets värmepanna har delvis havererat. Det är en liten industriell anläggning och de olika delarna är tunga och besvärliga att hantera. En stokerskruv på 270cm monterades ur och kördes i stil till en svetsare. Saaben har ju ett rejält takräcke!

Denna stålskruv har en kärna på 30mm och "transportspiral" av fyramillimetersgods. Kärnan har denna gång gått rakt av. Det är stora krafter i omlopp där den jobbar. Ett duktigt haveri! Det är hettan i kombination med temperaturväxlingarna som gör det. Trots dramatiken kan man sortera händelsen under "Underhåll". Allt mekaniskt som jobbar i hetta slits och skall bytas med tiden. Pannan fungerar vanligtvis mycket bra och värmer oss mycket ekonomiskt.

 Pannans eldningshärd skall även den svetsas. Det måste göras på plats med huvudet genom den minimala eldningsluckan. Halvkul. Inget för den som har problem med trånga utrymmen.

Motorsåg & surprice

Hösten annalkas och ljuset drar sig stegvis undan. Vi röjer sly i en häggdunge utanför huset. Det gör det lite ljusare hemma. Men motorsågen låter konstigt och plötsligt har den slagit upp ett hål i sidan. Ut trillar fyra små vaförnånting. Sedan dess är tomgången och centrifugalkopplingen bättre än någonsin.
Intressant.

Ut trillar lite extra delar och sågen funkar bättre än ny.
Den har tidigare varit lite halvskum, men vad räknar man med
när man köper motorsåg på ICA Maxi?

8 Hk vilda Western

Vår lilla gula gräsklippare har gjort fin tjänst.
...men vi behövde en åkgräsklippare. En åttahästars "Western" dök upp på Blocket. Vid närmare inspektion var den ganska enkel men robust. Precis en sådan maskin som man med enkla verktyg och lite envishet kan hålla i liv i en evighet. Eftersom den var behäftad med elfel fick vi den för ynka tre tusen.
Säljaren visade mig hur han brukar kabla igång den med startkabel under dess motorhuv. Helt i onödan skulle det visa sig.

Förutom flammig plast så såg maskinen riktigt skaplig ut,
Själva chassiet hade lacken kvar där skosulor annars nöter bort den. Detta kunde vara något!

 

Väl hemkommen skulle jag upptäcka att han inte själv hade koll på att man måste hålla ned kopplingen på denna modell för att den ska starta. Det är en säkerhetsdetalj. Så den hade inga direkta fel. Men väl lite pyssel. Klippaggregatets rem gick av ganska omgående. Föga förvånande då tidigare användare mekat ditt en vekare fläktrem. Här börjar emellertid historien bli intressant, för efter en snabb Googling hittades den firma som var generalagent för detta uddamärke. Personen jag fick tala med satt i andra änden av vårt land, men kände inte bara till min lilla byhåla, utan var även personligen bekant med en av dem som tidigare ägde industrihuset jag nu bor i. Gåshud! Efter denna presentation var han mycket hjälpsam och han skaffade fram både drivremmar, handbok och goda råd. Enligt honom är maskinen cirka tjugo år gammal, men bättre byggd än dagens maskiner, som enligt moderna marknadsstrategier helst inte skall hålla lika länge.

Platshuven som var solkig av UV-ljus och trädsafter blev resolut nedslipad. Den gula etsande
primern fick bita tag. Därefter blev det ljusgrå slipgrund. Lyktpartiet maskerades därefter för att den
skulle bli ljus bakom ljusrampen. Sedan plockade jag fram en gammal burk med tvåkomponents
topplack i en Renaultkulör.

Ljusrampens plastskydd polerades med Autosol.
Resultatet blev en "Western" med betydligt piggare blick och en blankare uppsyn!
Klar. Då tar vi nästa patient!

chrysler 1941

Affes Chrysler 1941
 

Skrev namnet på en stor fyrtiotalare. En business coupe, inte minst.
Ett riktigt skeppsdop med andra ord, med undantag av
att vi inte kastade en flaska skumpa på bilen!

Till textningen använders två olika penslar: En så kallad "lettering quill" till texten, samt en svärdsläpare av den mindre modellen: "Excaliber" till de dekorativa ränderna som håller ihop detta mönster. Som tack fick jag en omsorgsfullt svetsad karossnurra, vilken Fredagsbilen kvickt norpade för mig!

Huurrr-umm-pumm-pumm

Huurrr-umm-pumm-pumm

Plötsligt dimper den ned just på vår gård. Troligen Sveriges finaste Saab 92.
Tänk att något så ursvenskt kan vara så vackert, och låta så genomhyggligt ur de två cylindrarna.
Tack för besöket!

Speglingar i resdamm.

Ottilias förtroendeuppdrag

Bröllopskörningen.
Min flickväns bil hade blivit stående länge i vår verkstad. Motorn var genomgången och lätt trimmad, ihopsatt och provstartad. Ungefär där kom det andra saker i vägen. Entré gjorde hennes yngre syster, trumpetade nyheten om sitt förestående bröllop, pekade på den dammiga Ottilia, som Saaben heter, och bad oss köra henne och blivande maken från kyrkan i den. Sambon och jag tittade på varandra lite osäkert, fluktade sedan på Saabens bulor och rostfläckar... men gillade tanken.

Ett nappatag med främre bromsok gjorde att Ottilia passerade besiktningen, den första på fem år, med bravur, faktiskt inte ens en "bra att veta". Att komma igenom nålsögat gjorde allt mycket roligare, och strax stod sambon med trasor och Autosol och gned friskt på sin päronhalva.
En snutt nedre bakskärm fanns i gömmorna och svetsades dit. Att sedan maskera hela bilen för att lacka den lilla biten fanns det inte tid till. För den delen skulle övriga vagnar i rummet övertäckas också i så fall, så den lilla lagningen penslades.
Riktig billack användes, och efter grundfärg blev det flera lager slipgrund som våtslipades mellan lagren. Det gav en väldigt jämn yta. Efter att även topplacken slipats ned och polerats såg området ut att vara i ungefär samma skick som resten av bilen. Inte för dåligt, inte för blankt.
Jag tror vi kom undan med det. Naturligtvis kan man se en färgskiftning, men bilens samlade intryck som rengjord och dekorerad var tillräckligt bra. Många bröllopsgäster berömde oss för bilen under festen, och det kändes självklart väldigt kul.

...och så låter hon ju så gott, den lilla damen, med sitt 2" rör och sin 7,2 kam.

Några dagar innan bröllopet och tempot var högt

Fotograf: Jessica Ström

Semesterpyssel

En bubbla fick några pojkstreck.

tryck för förstoring

Naturvårdsverkets ärendenr NV-01928-10

Jag gillar naturen. Vid sidan av bilintresset är jag gärna i trädgården. I år gror vi potatis, squash, tomater, vitlök, jordgubbar, ärter och en hel del annat. Jag har även hemmakontor och behöver inte transportera mig så mycket. Jag är nog grönare än gröna jätten... ni vet... på majsburken.
Så mycket mera förvånande då att jag är besviken på Naturvårdsverket och deras senaste lagförslag som tyvärr lider av sadistiska förtecken samt avsaknad av verklighetsuppfattning. Ni har blivit det ni kämpade emot: Konsumtionssamhällets lobbying. Mantrat hörs viskande i bakgrunden: [Consume and produce, Consume and produce, Consume and produce]

Naturvårdsverket. Förslag till ny regel: Är din bil avställd ett år eller mera så är den en uttjänt vara. Då bör den pressas i sin helhet och smältas ned. Det är tydligen mumma för naturen att elda ladufynd.
Men nu ställer vi upp för varandra-alla som gillar motorer, oavsett om det är klassiskt eller modernt, epa, scooter, chopper, snöskoter, glidarbil, racer, hotrod eller halvtöntiga gubbklassiker som mina bilar. Tillsammans är vi nämligen MÅNGA!

Sätt ditt namn på listan nu.

http://www.upprop.nu/KEFS

MHRFs remissvar på 11 sidor:
http://www.mhrf.se/M2011/2459/Ke

Upprop. Ställ upp för mig och i grunden alla andra som vägrar kasta bilar och andra saker som fortfarande duger! I okunskap vill myndigheterna lägga hårda restriktioner mot bilar. Men inte vilka som helst, utan avställda sådana. Såna som INTE släpper ut någonting. Tänk på en charmig gammal Volvo PV i en torr lada. Den skall nu släpas ut, pressas och smältas ned så den gör utsläpp. I miljöns namn. Snälla skriv under uppropet. Här förklarar jag varför:

Följ med in i min värld.
Jag drivs av utmaningen, vill veta vad jag klarar. Jag är inte typen som vill stila, eller vara "förmer" på något sätt. Jag kör mest folkliga bilar. Min ljusblåa Amazon köptes som reservdelsbil av prästen Glenn Åkerlund i Rättvik. Den var tydligen helt uttjänt och kostade mig 500:- Vid närmare inspektion kunde den lagas upp, och blev bruksbil i mera än sju år.(!) Min sambos och min första semester gick till Geirangerdalen i Norge i den bilen. Den drog 0,75. Vi tog underbara feriebilder. Den var också min första pendlarbil när jag började jobba i Norge. Jag kände den bilen utan- och innan och var aldrig orolig. Till slut togs den isär och delarna såldes nedåt Europa, för att hjälpa bygga upp en annan bil som renoveras. Också detta skall förbjudas. Delarna ska tydligen destrueras, inte återvinnas, enligt Naturvårdsverket.

Min gröna Saab köptes (1500:-) som reservdelsbil (börjar ana ett mönster...), men kunde fixas upp och har nu gått året om i sex år. Det finns idag återvunna delar från sju andra Saabar i den. Hade den till Oslo förra våren. Vart jag än kommer så möts jag av vinkningar och glada kommentarer från vanligt folk. Folk i moderna bilar som säger att den gammelsaab de hade en gång var världens bästa bil. En äldre kvinna kom fram och visste exakt vad den gröna färgen heter! Den gör vanligt folk glada. I vardagen. På ICAs parkering.

Trägen vinner!
Jag har just fått min senaste Anglia (3500:-) besiktad för första gången sedan 1978. Den krävde mycket jobb. (Se hela historien på länken i bloggens överkant. För att klara detta och många andra historier så har jag ibland köpt eller tagit emot bilar gratis och varsamt pillat isär och lagrat delarna i lador och loft. Det ska jag inte få göra i fortsättningen. Bilar måste lämnas till auktoriserad bilskrotare. Jag och många hundra tusen andra svenskar intresserade av historiska fordon ska få lämna våra reservdelsbilar (eller finbilar som varit avställda mera än ett år!) till auktoriserad skrotning där de (i miljöns namn) bara töms på vätskor och därefter pressas så att glas, tyger, bakelit och gjutjärn blandas när rubbet sedan smälts ned. De ska ersättas av bilar byggda för kortare levnadstid. Fordonen ska bytas ut frekvent så fabrikerna ska gå runt. Det är ett mantra, ett soundtrack som genomsyrar hela vår kultur idag.

Pärlan i samlingen
 En av de bilar jag kanske skulle tvingas lämna till nedsmältning är min finaste bil: Den Anglia 1960 som jag köpte när jag var femton. Såld ny i Leksand på "Grönlunds Ford". Tvåtonslacken lades 1959 i Dagenham, London. Färgerna heter Shark Blue/Pompadour Blue. Bilen var med i det allra första numret av Nostalgia, och jag var sjutton år. Så stolt jag var!
 Eftersom jag inte vågat ta ut den i vardagstrafiken sedan jag var arton så skulle den falla in under begreppet "uttjänt vara" och jag skulle tvingas lämna den till "återvinning" vilket är ett konstigt ord i sammanhanget.

Min poäng är denna: Hobbyn är för mig ett sätt att klä sig, ett sätt att bygga 3D-pussel, samla svårfunna delar, dekaler, inredningstyger Man träffar härliga människor, jämför erfarenheter, historier och envishet. Vi hjälper varandra, vinkar till övriga och har skoj. Vi gillar loppisar, gamla fik, neonljus, historia och allt som är retro. Vi har även något gemensamt med alla andra motorintresserade, oavsett ålder, kön eller färg.

 Hjälp mig få fortsätta med det jag brinner för! Motverka likriktningen!
 Alla som skriver på listan (både för- och efternamn vill de ha, om det ska gälla) möjliggör en åktur i Ford Anglia, Cortina GT, Amazon Sport, Saab 95/96, Massey Ferguson 35, eller vad jag nu kör för dagen. Ni behöver inte skriva på för att få en skjuts, men drabbas jag av denna myndighets galenskap så blir det ju svårt att ens ha dem kvar att titta på. Tack på förhand. Mark

Sätt ditt namn på listan nu.
http://www.upprop.nu/KEFS

Haveri

En liten berättelse om en bakaxel
När jag kommit så långt så att bilen kunde köras stod det strax klart för mig att bakaxeln tidigare körts utan olja. Inte lite heller, pinjongen kunde röras upp-och ned över en millimeter!
 Den olja jag hällde i axeln låg snart på garagegolvet. Jag företog mig kortare turer med bilen ändå, det var ju så roligt att den var körbar igen, kanske för första gången sedan över tjugo år?
 Det var alltså ofrånkomligt. I pur sommarlycka hade jag dragit upp bilen i över hundra på en böljande och kurvig baksidesväg, kantad av lupiner. När jag släppte gasen var det som om en osynlig fot pumpade lite på bromsen. Oljuden bakifrån tilltog snabbt och strax stod det klart att ett lagerläge troligtvis slitits loss och nu följde med drivaxeln runt. En beklagande kakafoni av ljud!

Trots att jag var sjutton minuter hemifrån tog det mig en- och en halv timme att sakta halta hem med bilen. Tacksam ändå, det kunde blivit tvärstopp.

Väl hemma går jag in i förrådet och hämtar ut reserven jag visste skulle behövas. En sjutusenmilaaxel. Över femtio år gammal!

Det som ser ut som skrot för den oinvigde...
...är en tantkörd, knappt använd axel från långt innan högertrafiken.

Kvällsolen skiner så vackert på din...öhh...oxidskorpa!

Jag blev tvungen att bygga en biffig glidhammare för att
få loss den ena drivaxeln. Tack CarryGo för tipset.

Renslipningen är väl bara halvkul.

Grund

Slipgrund

Topplack

Nog för jag bad om blank färg, men detta är nästan löjligt!

Då GT-bromsarna skulle monteras var nästa steg att plocka ur
drivaxlarna ur den trasiga axeln. Här kom den biffiga
glidhammaren väl till pass igen.

Drog nya bromsrör.
 Mest för att kopparn ser så bra ut mot svart lack...

porrbild

Sattes samman med nya bromsband på backarna.

Rostlagning

Panelbyten

Bärande balk bakom bakhjulet har fått vad den tål genom åren.
Även runt fjädringens infästning är plåten försvagad, så det bästa är att byta hela balken.

Ofta gör man felet att man byter för små bitar. Lagningarna ska vara kant i kant
om det ska blir snyggt. Byter man hela paneler ska det vara ett erfaret öga för att
upptäcka att svetsen varit framme.

En donatorbil har fått avvara en balk i bättre skick.
Man kan tydligt se hålen efter punktsvetsborren.

Bladfjäderns infästning är vid min tumme.
Även denna panel har rost i tvärbalken. (längst ned i bild)
Rosten lagas medan balken är lös.

Punktsvetsborren är en kär gammal vän som sätts på borrmaskinen.
Sakta och bit för bit tas den risiga balken loss från bilen.

Efter att balken tagits bort ser det ut så här i bagageutrymmet.
 Halvkul. En bit av innerskärmstrukturen har också tagits bort här.
 Det är lika bra, när ändå "skalpellen" är framme!

Bilen fotad bakifrån. En bit av tvärbalken togs bort, då stötfångarens
infästning någon gång i tiden varit rostig och klantlagats
av en onykter chimpans.

Bakaxeln hänger lös i tomma luften.
Det är bara att bita tag och jobba vidare.

Det svetsades till långt in på natten. Då bilen skulle in på besiktning så var det en kamp mot klockan. Därför finns det inga bilder på själva insvetsningen. Det färdiga resultatet ser ut som följer

Innerskärm och balk

Med en snutt bakre tvärbalk

Den omotiverat gröna dörren
Det förekom en kulör på Anglior som hette "Spruce Green". Den är riktigt läcker på en bil i bra skick. När den blir matt är den inte fullt lika charmig. Anglians förardörr var lackad Spruce. Av okänd anledning. Under lacken återfanns den vinröda som resten av bilen har. Varför gör man så?

Lack av förardörren som varit avmonterad en längre tid.
Den visade sig ha varit vit, kornblå (med motivlack), maroon samt Spruce Green.
Den gröna skar sig duktigt mot bilens mörkröda färg,
jag klarade inte att se den längre.

Slipgrund.
Dörrens skick är sådär, men den får duga ett tag. Detta ska vara en
oöm sportig Anglia. Den får gärna vara hel och ren, men ska inte
bli en utställningsbil.

Stopp och belägg!

Ibland glider livet lite väl utan friktion. Då kan det vara dags att byta stopp-o-belägg!

Bakbromsarna på en Anglia, Cortina, Corsair brukar vara enkla
att komma åt, men icke denna gång. Den ena trumman ville inte röra sig ur fläcken.
En avdragare som jag köpt till mina Volvo kan inte göra jobbet,
för den drar i hjulbultarna som inte är en del av trumman
på dessa bilar. Några tillslipade verktyg fick jobbet gjort.

Det är dyrt med bildelar. Inte nog med det, det är svårt att hitta dem också.
Icke. För att hitta delar till Ford Cortina GT MK1-66 behövde jag bara
kontakta S-E Autoparts i Borlänge. Reparationssats till hydrauliken,
nya bromsband samt monteringssats blev en femhundring.
Skapligt för originaldelar i förpackning som är runt femtio år gamla!

För i tiden bytte man bara bromsbanden-inte hela bromsbackarna.
Då kallades det sparsamhet. Idag är timkostnaden för stor för att
någon ska hålla på med det.

När jag gjort mitt specialverktyg och fått loss trumman möttes jag
av den värsta syn jag sett i bromsväg på någon av mina bilar. Gammal bromsolja har
kladdat ihop med bromsbandens asbest och blivit en mörkbrun sörja.
Här finns mycket städning att göra...men en tröst är att Anglian verkligen
har bromsar från Cortina GT, och det är samma som Lotus Cortina MK1.
Sällsynta saker

Slavcylindern är en sorglig klump. Stålborst-trissan sätts
i pelarborrmaskinen så får man bort all lös lort.

Med honingsverktyget så honas den invändiga ytan
så att kolven med ny packning (den gamla på bilden)
kan täta ordentligt.
På bilden syns lämningar av oxid som en mörk ring i röret.
Den kunde nätt och jämnt kännas med fingret, så jag slutade att hona.
Slavcylindern till en GT kan vara svår att ersätta.

Eftersom S-E Autoparts gav mig fel packningar så
måste jag röra runt i mina egna hyllor en stund.

Slavcylinderns packning till kopplingen på Volvo Amazon -66
passar, och två satser fanns hemma. (!) Notera att det finns två olika
typer av dessa. Funkar. Hade det varit frambromsarna hade jag inte
vågat experimentera på detta sätt. Men bakbromsarna står för mycket
mindre del av bromskraften.

Honingsverktyget drivs av en borrmaskin, helst pelarborr.

Cortina GT har bakbromsar som justerar sig själva när föraren drar i
handbromsen. Dessa delar smörjs upp ordentligt med kopparfett.
Kuggkransen ska vara intakt för att det ska fungera.

Biltemas dyraste dubbelkoningsverkyg gör ett väldigt fint jobb.
Undvik de billigaste verktygen.

Perfekt!

Då så tar vi nästa sida!

Jag hade gärna monterat original hydraulisk tätning i bakbromsarnas slavcylindrar. Men jag testar dessa Volvos tätningar ett tag. Funkar det inte i längden så blir det skrivet här. Men bromsarna var bra nog åt bilprovningen, det är ett positivt tecken.
Nästa steg blir att nita på de nya beläggen.

Nitarna som håller de gamla beläggen borras ur.
Backarnas stommar slipas och thinnertvättas,
målas upp så de blir roligare att hantera.
Obs. måla inte på den yta där beläggen ska ligga. Färgen kan
komma att brännas bort om bromsen ligger på när du kör.
Då börjar beläggen glappa i teorin.

Stans och mothåll tillverkades. De färdiga bromsbackarna
blir så här snygga. Synd att de inte syns utifrån.

Ford Anglia (den ombyggda)

Den jag jobbar på just nu. Idag står den i högsta läget fram på de nya justerbara fjäderbenen som jag skrivit om på annat ställe här på bloggen. Den kan alltså bli mycket lägre. Men precis som Lotusen så ska en "riktig" Anglia luta något bakåt.
På en original Anglia krävs förresten spacers för att dessa fälgar ska passa.

Detta exemplar började modifieras för mycket länge sedan. Faktiskt fick den föreläggande om regbes redan kring -78. Sedan dess har den inte varit godkänd enligt gängse statligt regelverk. Hoppsan. Genom en märklig slump såg jag den på en cruising på nittiotalet. Ägaren var inte speciellt pratglad. Nu anar jag varför. Han var nog nojjig.
Nu ska det bli ordning och reda.

Karossen är Anglia deluxe -65.
Fjädring, stötdämpare, bromsar, motor, växellåda, fälgar och instrumentering har tidigare bott i kraftigare bilar.
Men ingenting av detta imponerar på katten på bilden.

Kapa strömmen!

Huvudströmskontakten...
...ville ha en hållare. Jag ville göra någonting roligare än de vanliga vikta plåtbitarna eller lådformerna. Så här blev det.

Att mäta ut hålens placering tog längre tid än att borra dem.
Ett mothåll tillvekades av ek så att kanterna kunde knackas rundade.
En bit rundstav svetsades sedan in.

Efter varsam svetsning.

Snabblim

Stilleben.

 Så blev det. Växellådstunneln är lite justerad för att passa nuvarande -låda.
Någon tidigare ägare hade huggit upp plåten så allt framför växelspaken är nu återställt till original.
Öppningen runt spaken har fått rundstav och en liten sidobula knackades för att rymma lådans utskjutande delar.
Den är inte byggd för att vara ljudlös och bekväm, nej.