Efter att ha gått och småfnissat åt tuffa bilsnubbar som då medelålderns första tecken ger sig tillkänna börjar hänge sig åt mesiga mopedfebern trillar jag då alltså själv dit.
Det hela börjar med att Wadell, alias Blåfot, kommer släpandes på den hålborrade karossen till sin tävlings-Monarscooter (artikel kommer) och vill ha några krumelurer pinstripade på den.
Genast börjar Rösten. Ni vet...Rösten.
-Fanken, en såndär Monarscooter har jag ju stående någonstans på farsans gård. Den som aldrig startade när jag var i rätt ålder. De ser ju helsköna ut. Kanske dags att ta revansch!
Åren har gått obemärkta förbi -den är precis lika ful som när jag själv köpte den!
Den stod handmålad och skuren på en marknad någonstans. Prislappen var överkomlig även för en femton-sextonåring; sjuttiofem kronor. Motorn fanns några marknadsgubbar längre bort och betingade sina modiga 120:- Minns att han inte ville pruta för motorn var så himla bra. Den startade aldrig...
...men vilka vader jag fick av att försöka springa igång den dagligen i en vecka. En tonårings envishet.
Den stod handmålad och skuren på en marknad någonstans. Prislappen var överkomlig även för en femton-sextonåring; sjuttiofem kronor. Motorn fanns några marknadsgubbar längre bort och betingade sina modiga 120:- Minns att han inte ville pruta för motorn var så himla bra. Den startade aldrig...
...men vilka vader jag fick av att försöka springa igång den dagligen i en vecka. En tonårings envishet.
Penslar kan bli till vapen i händerna på en del farbröder
...men under den penslade ytan hittar jag till stor lycka maroonröd flankerad av vaniljgult. Mums! Så underbart femtiotalistiskt.
Andra sidan har gått omkull vid någon tid och bättrats fläckvis så till den grad att jag beslutar mig för att ta bort färgen helt. Bromsolja kan vara lösningen om man vill spara originalfärgen längst in, men den här gången följer allt med. Plåtrent efter att bilden togs.
Gladmålning
Orsaken till att jag tror att den målats av en farbror är att en femtonåring skulle valt en poppigare färg än sunkröd och kommunalgrå.
Orsaken till att jag tror att den målats av en farbror är att en femtonåring skulle valt en poppigare färg än sunkröd och kommunalgrå.
Sicken resning
I det tjugotal år sedan dessa moppar varit ute i ljuset har Monarscooterns enda sällskap varit denna likaledes handpåstrukna Vicky MS50 anno ca 1955. Då Vicky ställdes undan på grund av ett kostsamt argument med lagens långa arm tänkte jag den var den enklaste att starta, men icke. Ringarna gillar inte dagens luft visar det sig. Däcket sprack, se bild. Vem ringer man för att reklamera?
Upprörande på min ära!
Upprörande på min ära!
No comments:
Post a Comment