Ni vet hur det känns när man vill göra en massa saker men inte har tid? Jo, jag förstod nästan det.
Jag ville få in vardagsbilen, den gamla gröna långnosSaaben, i värmen igen, slippa skrapa rutor och tramsa med motorvärmarsladdar, samt frigöra lite kapital till husrenoveringen. Det var bara en sak som gnagde lite. Vem ska ta över Valianten? Trist om den skulle gå under på raggen så här i elfte timmen. När såg du en skaplig Valiant sist?
En annons i tidningen Klassiker gav...ingenting. Fel forum för små amerikaner. Lättad tänkte jag på den kommande sommaren i nyfixad Valiant. Småturer till badplatsen och butiken. Bilträffar och igenkännande leenden.
Sedan blev det kallt och kallare ändå och Saaben som stod ute frös nästan i bitar. Motorvärmaren gav plötsligt upp och jag fick kabla igång bilstackaren i minus 25. Det var inte populärt. Den blängde på mig med gamla Lukaslyktor med buktat glas.
Efter moget övervägande åkte Valle ut på blocket och nu hände det saker; jag kunde ha bytt mot en bostadsinredd Citroen (Öhh wow?), en Saab 900 i gott skick (*tappar andan av åtrå?*) eller en taksänkt Amazon i kupéutförande (Såg faktiskt välbyggd ut). Sen kom det snabbt flera hyfsat substansiella bud och några samtal. Ett av dem kom från Rättvik och här fanns en som visste hur man gör. Man slänger sig i bilen och kollar genast. Tar med sig handpenningen och viftar med sedlarna framför säljaren.
I kombination av att det var en trevlig typ och därtill mycket kunnig så gjorde jag det enda rätta. Med Valianten nu i goda händer greppade jag sedelbunten och siktade mot banken.
Bakom hörnet väntar nya spännande upplevelser.
