Nattligt svartjobb

Kom hem från en middag igår, lätt salongsglad efter att ha fått i mig en jäst druva någon trampat på. Då infaller plötligt smaken för att kela med polarna av plåt.

Mantan stod närmast, vilket resulterade i att den fick lite indikationsfärg. Ni som sökt er till den här bloggen vet att det är när man lackar svart på de ställen man befarar inte är helt raka. Blanksvart färg avslöjar allt fusk med underarbete, alla gamla skador -allt.
Sen vill man bara dra täcket över huvudet och glömma bilarna ett tag.










Ni som egentligen var på väg till en modeblogg och hamnade här av misstag, ni ser säkert att jag för dagen bär vad som kallas för en Mellanstadiefrilla, dvs. man har full koll på luggen, men sovfrilla längre bak.

Hungriga Huset

Kom, kom lite närmare...
Det finns inget att vara...rädd...för...
..kom...
Den lilla skottkärran tog ett steg närmare.


Det var Anna som hörde det först.
Som ostämda fioler men mycket, mycket hårdare. Hon gick närmare. Det ska man aldrig göra när man hör skräckfilmsljud.
Hon öppnade dörren till flisförrådet.
Synen var horribel. Den gick runt, runt och slet sönder. Långsamt. Bestämt.
Med bultande hjärta och några snabba steg sprang hon ned i källaren. Desarmerade dödsmaskinens huvudströmbrytare.
Den blev stående med en förvånad min...och munnen full av dansktillverkad skottkärra.



Här har jag börjat få loss själva skålen som skruven dragit ihop till ett litet sköldpaddsskal.

Den officiella versionen är att temperaturskillnader och anläggningens vibrationer fått skottkärran att sakta komma inåt rummet, tills skruven fått tag i den. Hur den sedan fått sånt tag på den att den kunnat slita sönder den i sina beståndsdelar är fortfarande en gåta.

Den inofficiella versionen är att vi inte ställde ut gröt till hustomtarna.