Det finns inget att vara...rädd...för...
..kom...
Den lilla skottkärran tog ett steg närmare.
Det var Anna som hörde det först.
Som ostämda fioler men mycket, mycket hårdare. Hon gick närmare. Det ska man aldrig göra när man hör skräckfilmsljud.
Hon öppnade dörren till flisförrådet.
Synen var horribel. Den gick runt, runt och slet sönder. Långsamt. Bestämt.
Med bultande hjärta och några snabba steg sprang hon ned i källaren. Desarmerade dödsmaskinens huvudströmbrytare.
Den blev stående med en förvånad min...och munnen full av dansktillverkad skottkärra.
Den officiella versionen är att temperaturskillnader och anläggningens vibrationer fått skottkärran att sakta komma inåt rummet, tills skruven fått tag i den. Hur den sedan fått sånt tag på den att den kunnat slita sönder den i sina beståndsdelar är fortfarande en gåta.
Den inofficiella versionen är att vi inte ställde ut gröt till hustomtarna.
