Det magiska motorljudet

"Dä ska va amrikanskt å dä ska va veeåtta"
Så utbrister en vän-till-en-vän plötsligen, och meningen är att alla bilintresserade per automatik ska nicka och hålla med. Känns trångt. Tänket är vanligast bland flaggsläparna, men annonsernas prislappar snackar samma språk: Har den V8 så står den högre. Och visst låter de gott, åttorna, men jag tar hellre en hårt trimmad fyra eller en frisk och skönsjungande raksexa framför en astmatiskt strypt smog-åtta vilken dag som helst i veckan. Början av sjuttiotalet var dåliga veeåttaår. Annars är de rackarns trevliga motorer nästan allihop.

Långrandigt

Ibland blir jobbet långrandigt.
Modig färgkombo som funkar

Rat Fink 2014

Ledsen långgaffel vill ha outlines på flammorna.

Glad långgaffel!

Undertecknad frotterar sig med en av världens top-tio pinstripers,
samt chefen för Mooneyes Japan och USA.
Den senare gav mig en jubileums t-shirt, bara sådär!

Mercuryn är en svår modell att rita mönster till.

Här står Wildman och fotar min konst. Kändes stort.
Hoppas han gillade det.

Senaste pyssel

före en massa arbete och en Trocadero

efter en massa arbete och en Trocadero

Snively är den som kör

Så ett raskt skutt till nästa pyssel.

Junior hjälper gärna till när far är trött

Extra stilig besökare

Det finns olika sätt att göra en logo patinerad.
Här har ett antal tekniker använts.

Timmar av detaljarbete. Detta känns som min grej.

Lillgrabben fick provsitta. Händerna fick brytas loss från ratten under våldsamma protester.
Om det var för att det var en splitbuss eller för att ratten kommer
från en P1800 vet vi inte. ...men det var tydligen hans grej.

Ägaren blev supernöjd. Jag njöt av att måla det. Split'en ser mera
komplett ut.

Uppdaterat Grythyttankillers

The radiator fan hack

Eller våga vägra verkstad

Det sägs att känslan att inte ha kontroll över sitt liv är roten till att folk går in i väggen. Har man inte kontrollen över sitt liv så är man under konstant stress. Självklart är detta en slags självbestraffning; sällan är våra problem i väst av den omfattningen att det förtjänar att gå ut över vår hälsa.
Själv tog jag tillbaka kontrollen idag... tror jag.

Roverns nya kylare, berörd på annat ställe i bloggen, fungerar utmärkt, men taxar man omkring utan att den får fartvind på riktigt varma dagar så räcker den helt enkelt inte till. Kylarfläkten verkar inte ge någon vind förrän tempmätaren visar farliga värden. Motorn har aluminiumtopp, jag vill inte se den överhettad. Kopplar man in fläktmotorn direkt på batteriet så blir det en rackarns skjuts på luften, så motorn i sig är det inget fel på.
Kylarfläkten har givetvis en termostat som slår till elfläkten. Eller har den det egentligen. Jag har inte hittat den lille jäveln, och den verkar inte vara noterad ens i den Haynesmanual jag så påpassligt köpte strax efter bilen blev vår. Man vill ju vara förberedd. Ha kontroll. Inte för att jag är någon manualkille. –Troligtvis får datorn ett värde från tempmätaren som sedan startar fläkten när den känner för det.
Det kan den fetglömma nu. Jag klippte sladdarna.

Ett gammalt extraljusrelä kan mata plus till extraljusen om den får lite minus som styrström från kontakten från ratten. Eller så kan den mata minus till en kylarfläkt om den får lite plus som styrström. Faktum är att den skiter i vilket. Nu går kylarfläkten kontinuerligt så snart bilens motor startat och gereratorn börjar ladda. Kontakterna på generatorn heter B+ eller D+. Man ska använda den som ger mos när bilen är igång. Fläkten är direktinkopplad på +. Via säkring givetvis.
Reläet får minus, som den levererar vidare till fläkten när motorn är igång. Styrströmmen som får reläet att klicka kommer alltså från generatorns ena anslutning.
När jag hittat en termostat som kan passa så åker den på. Tills vidare dess går fläkten hela tiden, och jag har mätt upp att generatorn orkar leverera strömmen. Det var inga problem. Job done!

Hårresande våldsmek

Den busiga Anglian sattes samman av olika personer på sjuttiotalet. Den hade alla de rätta delarna och jag slog till direkt. Men ju mera jag har grävt i denna vagn ju mera har jag häpnat över den spontantitet och ofta rena ignorans men vilken den var sammansatt. Det verkar som om vederbörande både haft en diagnos och knaprat triangelgodis samtidigt. Mycket har utsatts för övervåld, och personen har varit inne och grejat med ALLT! Motor, elektriskt, axlar, bromsar, kaross, klädsel. Överallt dessa hafslösningar gjorda för ytterligare fem minuters tjänst.

Kort sagt var detta en bil som varje frisk människa skulle döma ut, men jag såg det som en utmaning.  Därför blev jag inte förvånad när jag skulle byta halvljusets glödlampa och fann detta.

Varför köpa rätt glödlampa när man bara kan naja fast en H4
på en gammal Lucasinsats?

Jag har vid tillfällen ifrågasatt mitt beslut att bygga på just den här karossen. Det finns ingen anledning annat än blind, korkad kärlek. Ju mera misshandlad jag ser att den är, ju mera lust har jag haft att ta hand om den. Jag hade kunnat fixa upp fyra vettigare bilar på samma tid!
I skrivande stund är den körbar, ett vettigt objekt, men jag måste sprätta bort den ihoplappade fronten, och hänga om framskärmarna för att ta bilen till nästa nivå. Det är långt kvar. Men nu är jag för långt inne i projektet för att ge upp.

Det händer att jag går emellan med andra projekt för att låta den vila lite. Undrar hur många hundra timmar jag har lagt ned i vraket. Vill jag veta?

Rovern –sparbössan!

Kylarbyte
Efter en försovning. Efter en dags arbete med stressade kunder, efter middagen och efter lek med lillpojken på bilmattan. När han gått och lagt sig så står jag där i finaste garagekläderna och har lust att uträtta något mera innan läggdags. Blicken landar på bönans Rover, den förnuftiga vardagsbilen som släktingar varnade oss för att köpa. Klockan står på 21:30 när jag går igång.

"Man kan inte ha en Rover. Inte i Sverige. Fabriken har gått omkull och hur ska det då gå när ni behöver delar till den."
Med facit i hand har det gått strålande. Elva tusen mil har vi kört i den, och slitdelarna har bara varit ett knapptryck bort. Totalt har vagnen rullat tjugofyra tusen, och nu blev det då dags att köpa en ny kylare. Vägsaltet har knaprat i sig originalet.
Så en kylare till en modern..ish Rover med stora motorn, det kanske blir dyrt det...

Tjugosju pund på eBay. Tjugosju sketna pund! Jag tror det är ett skämt.
Jag tror inte mina ögon ens när den dyker upp på trappen en vecka senare. Jag häpnar när den faktiskt passar. Bytet tog två timmar och det anser jag vara ganska mycket. Anledningen är att bilen är en framkrafsare och de tenderar att ha det trångt runt motorn. Air condition med sin egna kylare, fläkt och rör gör det extra trångt. Men nu sitter den där, kylaren för nästan ingenting, och bilen är testad under högfartsbelastning och allt blev rätt på första försöket.
Att det kan vara så kul att skruva själv.

Uppstressad päronhalva

Uppstressad päronhalva

En sandbeige Saab V4 kom ut på en liten tur idag.
Den går fint. Vad som är gjort åt motorn finns i äldre inlägg på den här bloggen,
men förtjänar en fast tråd som de ovan. Jag ska fixa det vid tillfälle.

Edit: Recept på Päron-swish!: Ett moget päron, portade utblås, 7,2 kam,
lättade lyftare från Crane Cams, 1st Weber med två gluggar,
samt ett rakt rör på två tum med en Simonsburk längst bak.
Häll i en bra dinosauriesmet och toppa upp med 98 oktan. Låt puttra.

Grythyttankillers

Grythyttan har genom åren haft en del konkurrens. Inte alla kopior är sämre.

Utemöblerna skänktes oss när de börjat visa tandlösa tendenser.
Jag ville inte- men min sambo tog gladeligen emot.

Åttan har rymt med tandféen.

Junior tar däremot in hela läget utan att döma.
Inget är ännu fult eller snyggt i hans värld. Allt bara är.

Några timmar senare är soffjäveln renslipad.
Den ena foten hade rosthål och fick en vända med svetsen.

...och här någonstans börjar jobbet blir roligare.
Grundmålad stomme.

Skön stil har de lyckligtvis.

Bult och mutter verkar vara de ursprungliga, mot alla odds.
De är i mässing. Gillar!
Den urkiga plastfärgen har målats på i modärn tid och har
förslutit fukten och på kort tid lustmördat möblerna.

Färglagren är legio. Original tycks ha varit gräddvit ram
med ljusblå (dalablå) virke. Värt att jobba vidare med.

Ny Lotusvit färg på stommen och nytt virke på soffan.
De gamla bitarna genomborrades och användes som mall.
Det hjälpte föga då de tydligen bytts någon gång. Samtliga fick hängas om på känn.
Härnäst skall samtliga justerad något i över- och underkant.

Grundning inför färgtest.

Färgtest av Saab veronagrön. Fotat på natten och färgen ser konstig ut.
Bra, men ingen cigarr!

Skrapning och färgborttagare tar sig genom
lagren av äldre penselsadism.
Bakerst hittar vi en behaglig "dalablå".

Men färgen som färgaffären tar fram är väldigt kulört.
Nära originalet, men det blir lite Ronald McDonald över det hela.
Vi pallar inte.

Nej vi pallar inte.

To be continued...

Good Old England

Good Old England!
En av årets mest trivsamma bilträffar försiggår i Staberg utanför Falun. Här samsas britiska fordon med Fish n' Chips och säckpipeblåsande män i kilt. Man kan inte gå fem meter utan att stanna och prata med någon man känner. Socialt så det stänker!
 Ovanför träffen kom denna goding brummande.

Målning på Mercury

Temalogo på en Mercury i Fagersta

HotRodShow

Hot Rod Show i Borlänge!
Lyssna på namnet: Hot Rod Show!
Angelhair! Flake! Primer! Hårda kärror på hala diagonaler!
Här skulle insupas inspiration och likt en intrikat origamiskulptur vek jag in min lekamen i Anglian och pep dit. Entrén öppnade starkt med att visa upp Swordsons två härliga roddar, som en liten glimt in igenom pärleporten.

Sedan föll korthuset platt för mig. Årets bilutställning är en samling utställda fordon. Urvalet är varierat och skicket på bilarna är bitvis extremt fint. ..men någonting saknas. Få se nu...Hot Rods anyone?

Swordsons Blown Beauty fick min röst.

Ytterst genomarbetad vagn. Inte min stil men jag är imponerad av nedlagt arbete!

 En varierad utställning är toppen. Vi har så mycket gemensamt och alla kan ha det bra. Raggargubbarna kan spegla sig i glidarbilarnas sjutton lager klarlack. Snubbarna i ölmage-tribal-hoodies kan läsa kvartsmilentider vid rivstartsbilarna och låta handen leta sig ned djupare i fickan. Felvändakepsen-grabbarna kan dregla över riskokarna, och aknehobbitarna kan få ticks av neoneporna. Alla lyckliga. Även jag, men jag vill få veta i förväg att jag ska åka till en stillastående cruising...som dessutom kostar hundrasjuttio spänn i P och inträde.

Om det kostar en hundring och heter som det egentligen borde heta: "Fordonsutställning och tractorpulling"? Javisst! Det är en social grej. Absolut.
Men "Hot Rod Show"? Nej, underkänt. Men jag är inte långsint. Jag har å andra sidan pillat med en Manta medan någon annan har dragit ihop en utställning. Skitbra att någon gör något.

Beviset på att maskinerna håller på att ta över planeten är denna
kromosomkrock mellan en traktor och en vattenbuffel.
Du underbara, underbara plåtorganism!

Några dagar senare stod jag i ett garage där det fanns leksaker för flera miljoner, när ägaren berättar om en skitfrän Anglia "med de rätta delarna" han hade sett på parkeringen utanför Hot Rod show. Han pratade om min fläckiga bil, och det värmde! Att någon med en sådan budget förstår vad jag försöker skapa gav ny energi! Och denna nya framåtanda, mina vänner, är vad jag bär med mig från årets Hot Rodshow.

Anglia Street Rod

På ägarens begäran. Jag jobbar gärna med web.

Bakluckan blev glad över ett lite större motiv.

Här är fortfarande stödlinjerna kvar. Intrycket är skarpare när de är borttagna.
Färgerna är en mörktonad 1-Shot Copper, samt Brass.

En motoriserad cykel fick också en släng av stråna. Mitt eget klistermärke satt redan på ramen.

*Pling*

*Pling* -låter det när jag får mail.
Det är en förfrågan om huruvida jag vill komma till Stockholm och pinstrip'a en Anglia streetrod. Det visar sig vara Sture Torngrens gamla bil, som gick som projektbil i Wheels på åttiotalet. Kul, väldigt kul. Jag minns den från när jag var liten. Jag stötte på den i Nyköping en gång när jag var runt tjugo. Då var den fortfarande pippigul.
(Edit: Jag träffade Sture. Han berättade att han har sin Anglia kvar, så detta är en annan bil.)

Tacksamhet i skuggan av ett brott.

Dodgen har stått stilla i flera månader, men startar på första.

Jag backar varligt ut den och kollar sedan oljan och kylarvattnet. Allt ser bra ut. Allt låter bra. Allt luktar som det ska. Mitt vänstra pekfinger trycker in knappen "D" och vi kommer nästan ljudlöst på rull. Framme vid butiken slår jag av den och drar ut handbromsen bara för att den ska få lite motion.

När jag kommer ut ur butiken med kassen så är jag stolt över den bil som är min. De andra, alldeles vanliga bilarna ser extra trista ut bredvid den. Jag skjuter in handbromsen. Bilen lägger in högsta växeln redan i trettio. Nu är den varm och när vi kommer ut på riksvägen låter jag den jobba lite. Bilens slant-six 225'a jobbar som den ska. Automaten växlar som en dröm. Vi lägger oss på nittio så inte det roliga ska ta slut för tidigt. Jag påminner mig själv om vikten av att njuta av alla aspekter av livet.

Vi bor på en särdeles fredlig plats på jorden, men igår natt hade vi inbrott i våra halvmoderna bruksbilar. De stod olåsta. Inget förstördes. De var bara genomsökta. Andra grannar hade inte samma tur.

Jag är så tacksam att den välskötta och svensksålda Dodgen klarade sig, där den stod inlåst. Kanske är det därför jag njuter extra mycket av den idag.

Soppatorsk, men nypåfylld själ

Här är ett äldre, tidigare opublicerat inlägg om rädsloepidemin för det okända, och vad vi har att vinna på att hjälpa varandra.

Detta med att hjälpa varandra lever kvar i någon mån. Det har rört sig åt fel håll, men verkar ha vänt. Folk flest tror på gammelmedias övertygande röst som säger att alla är ute efter att förgifta oss, stjäla vår identitet, smitta oss med nästa påhittade sjukdom, samt skära ned oss i småbitar och gräva ned våra kvarlevor i en park. Det säljer väl lösnummer, får man anta. Men det finns bara en sjukdom som behöver vaccin och det är rädslan för allt möjligt tok som knappt existerar.

 Fortfarande finns det några som plockar upp liftare i all välmening. När jag förra året strulade till det och fick bensinstopp så ställde jag mig glatt i vägkanten med min antika reservdunk i handen. Anglian stod planterad i vägkanten. Eftersom det var början av Classic Car Weekveckan här i Dalarna så var det många intressefordon som körde norrut. Min övertygelse var att jag inte skulle behöva stå länge med så många bröder och systrar i rörelse. Ett trettiotal jänkebilar körde rakt förbi, till min överraskning. De känner ingen samhörighet med förare av engelska vagnar tydligen. En skitig grå Saab 93 stannar därefter som nummer trettioett och frågar om han ska skjutsa mig de fem kilometrarna till macken.
–Jatack, toppen, säger jag. Vilken tur att du skulle dit just nu.
– Nä, säger han, jag bor precis där du stod, men jag kan väl skjutsa dig ändå.
Vilken hjälte! Han hade kommit hem, men sett mig i vägkanten och vänt!

När jag i inlägget Bueno Valentino försöker hjälpa en "modern" kvinna med punktering så blir jag nobbad att få assistera. Hon skulle klara sig själv till varje pris, och jag fick känslan av att hon kört med punktering hela dagen. Främlingar är alla styckmördare, som det verkar.

 Märkligt nog så är man plötsligt okej om man är en vän-til-en-vän. Som om det vore en garanti för ett friskt sinne. Det är nog därför som det är lite lättare att få lift på en mindre ort. "Det där är nog Franssons pöjk", tänker någon och stannar. Är man inte Franssons pöjk så kan följande hända:
1. Det blir pinsamt tyst en minut, men när man kommer fram har båda som regel tinat upp, och man har fått en ny kompis.
2. Den stora utfrågningen börjar, och när man kommer fram har man avslöjat lite för mycket, men även frågat lika närgångna frågor, och man har fått en ny kompis.

Så nästa gång du kan hjälpa en främling; anta att det är Franssons pöjk. Oavsett kön.

Bueno valentino!

Med Coop-blommor under armen kunde jag inte förmå mig själv att passera den riktiga blomsteraaffären. Hade jag gjort det hade jag missat hela händelsen.

Nu vände jag och gick den andra vägen och såg därför att bilen som just backar ut från en p-ficka har punktering höger bak. Jag knackar på förardörren. Tjejen bakom ratten utstrålar till häften otålighet och hälften artighet. Lik förbannat måste jag gestikulera "veva-ned-rutan" som en byfåne innan hon reagerar. Med ett snabbt ögonkast på blommorna surrar hon motvilligt ned pansaret. Men hon förekommer mig:
–Jag rattar allt jag kan!
Jag fattar att fönstret inte kommer att stanna nere många sekunder till, så jag fattar mig kort:
–Du kan ju fylla luft i det där hjulet innan du kör långt.
Jag lämnar tjejen med skinn på näsan att meditera över vad jag sagt och letar upp min egen bil. Kör samma väg tillbaka av nyfikenhet för att se om hon fattat galoppen. Hon har stannat för att lasta in något i skuffen och har sprungit in i affären bredvid. Jag stannar, väntar, men känner att jag inte vill lämna detta så här. Människan kan ju skada sig.

Inne i affären är tre bönor invecklade i ett spännande samtal.
–Här kommer han ju!, utbrister hon.
–Fattade du vad jag menade?..du har ju punktering höger bak, säger jag.
–Skoja'ru me' mej? Dialekten är från storbyn.
–Nä tyvärr.
–Ja tänkte typ "Gee mej blommorna å gå iveeg, ja känner inte de-e-ej", säger den lilla stockholmskrigaren och ler. Jag drar in luft men min pratbubbla är väldigt tom.
Väl ute på parkeringen kikar vi på däcket. Det ser intakt ut. Erbjuder henne därför skjuts till OK för att låna en luftklocka. Tillsammans med de lokala flickorna från butiken förklarar vi för henne vad en luftklocka är. Och visst hade hon ett reservhjul?
Men hon beslutar att köra med punka till OKs verkstad så får de ta hand om det.
Jag undrar i mitt stilla sinne om hon har kört med punka hela dagen utan att märka det.

Med tacksamhet över att slippa behöva ragga på dessa moderna brudar kör jag hem och lämnar över blommorna till mitt eget kap. Norpan är nog fanimej en jackpot.

Glasmedium

Glasmedium beställt till blästerskåpet.
Jag kan inte bärga mig. Tålamod har aldrig varit min grej.

Arkitektlego

Trevligt att de kom på det själva till slut. Men om vanligt Lego är dyrt, så är nog dessa utgåvor ruskigt dyra.

http://design-milk.com/lego-architecture-studio/