SMEG 1

Få saker är väl roligare än att gå lös på riktigt dyra konsumtionsvaror med vinkelkap och svets.

Bakåtsträvan när det är som dyrast

Om man gillar femtiotalets former så är det risk att man även gillar de moderna kylskåpen från italienska SMEG. Prislappen brukar dock hålla allmogen tillbaka, och så var det även för oss. För att vara riktigt ärlig så har jag aldrig köpt en bil för lika mycket pengar som dessa skåp kostar nya. Hmm... det där lät inte så bra.

Emellertid var det en arbetskompis till Anna som nyss köpt hus där befintligt, nästan-nya-SMEG inte riktigt passade in efter de nya ägarnas smak. Så vi fick det till halva priset och spontana som vi är så slog vi till. Ett riktigt SMEG. Vi liksom. Som kapitalistsvin! Häftigt. Hämtades med gammelsaaben, se tidigare inlägg.

Problemet med spontanitet är att vi tokblundade för det faktum att dörrarna var vänsterhängda och inte högerhängda som vi egentligen behövde.
"Det ordnar sig".
Ett samtal till svenska generalagenten gav det näst bästa svar jag kunde få: "Det gåååår inte!" Jag älskar när de säker så. Inget ger mig mera kraft.
Så till verket!

Detta är fästet till den övre dörren. (frysdelen) Vi skruvar loss det och finner till skaparglad förskräckelse att andra sidan saknar förjupningen i plasten. Vi kompenserar detta genom att ta av en liten bit extra på fästet innan svetsning. Jag väljer en lite tjockare kapskiva så löser det sig på ett enda moment. Det ser lite mera "fabrikstillverkat" ut med fördjupningen, men en kontroll av plasten visar att godset inte är tjockt nog för att göra en fördjupning. Vi får skruva in det och vara nöjda ändå.

Snabblim från ESAB

Två fästen klara och synliga svetsar slipade.

Ingen gubbe från NASA behöver berätta för oss vad vi behöver göra här. Andra sidan har redan en försänkning så det är bara att migrera över fästet, spegelvända det och byta sida på den lilla plastbussningen och le vackert.

Härnäst ska vi spackla igen hålen efter handtagen på högersidan och flytta dem till den vänstra. Såvida inte vi utelämnar dem i gammal god customanda. Handtagen på dessa är bara en stilistisk gimmick. Snygga, men en renare stil tycker jag passar vårt blivande kök bättre.

"Det går inte" ...nänä visst.

Jag längtar efter att få lägga ett lager gräddvitt över hela skåpet. Tror det blir jättefint.


...

Monarscooter

Det damp ned ett mail med en duns, vilket brukar betyda att den flinka elektriska brevbäraren har haft flera kilo bytes att bära på. Mycket riktigt hittades ett fotografi i botten på hårddisken. Håll till godo.
...och ja, innan någon frågar, de stadiga stödhjulen finns där av en anledning. Mopeden är utrustad med åtskilligt mera än Hobbex' "gashandtag för riviga starter".
Pinstripingen som finns på karossen visas här!

Något förbryllade konstaterar vi att vårens färger går i
koppar metallic med hål och krumelurer.

Mitch Kim Pinstriping

En del stämplar in med tråkad min medan någon annan hade en bättre yrkesvägledare.

Detta är Pinstripern Mitch Kim i sin inte fullt så gråa vardag.

Målat krom

Ny bild inlagd på Pinheadlounge.
Ersättning av förlorat krom på Crescent bakskärm. Dessa emblem börjar bli sällsynta och dyra. Att måla dem kan vara en kul lösning. Denna ska dock tas ned i lystern för att passa resten. Står ut för mycket just nu.
En liten "time-lapse"-film finns inne på pinstriping.se nu också!

Rover i depå

Min sambo kom med bekymrad min och berättade att hennes vindrutespolning blivit sämre, och att spolarvätskan verkar försvinna så snabbt numera. En kvick titt avslöjade att de nittiogradersböjar av äkta plast som sitter ihop med spolarmunstyckena frusit sönder.

Som den handlingskraftiga individ hon är, gick hon resolut in på Mekonomen för att hämta ett par nya. Men tji fick hon, för det finns en hel låda med olika modeller av nittiogradersböjar till olika bilmärken, men ingen skulle visst passa till en Rover 420 -99, fick hon veta.

Hmm, jag kikade på problemet, ryckte sedan bort de defekta böjarna och klämde fast gummislangarna direkt på spolarmunstyckena.

Tidsåtgång. 1 min.
Kostnad 0:-


Moderna bilar är bara tillkrånglat trams, reservdelsbutikens personal är okunniga datafjollor, och deras ask med nittiogradersböjar i plast kan de skjuta ut i yttre rymden vad mig anbelangar. Hrrmphhf! Vi lever i en apvärld där fabriker utomlands pumpar ut små värdelösa pinaler av plast som inte behövs.
Jag drömmer om en öppen A-Ford med stora lyktor och chev 327 med manuell.

Senapen

Helt utanför ämnet.
Ni vet hur svårt det kan vara att få ut det sista ur senapsflaskan?
Man skakar den frenetiskt i hopp om att få ut lite till så man ska klara sig tills man varit till affären.

En bra sak om detta och en mindre bra:
Den mindre bra: I Måndags när Anna kom hem så hittade hon senap i nacken på mig.
En bra sak: Nu vet jag vart den tog vägen.

 

Meccano!

Bäst att erkänna direkt; det bor en liten meccanopojke i mig.
...och han har surfat på blocket igen.
När jag då hittar ett "Shaved door handle system" av Heavy Duty-typ för vad det kostar i USA så slår jag till innan plånboken hinner tänka efter. Öppnade det nyss. Solenoiderna väger som den fullstora startmotorvarianten och kan säkerligen öppna trettio-fyrtiotalsdörrar utan problem. Det måste man ge jänkarna; när de gör något så är det REJÄLT!
Testade den ena solenoiden direkt på ett bilbatteri. KA-BAMM!Smackade till, hårt som attan.

Detta är samma kit som säljs bland annat av Mooneyes utanför Avesta och innehåller en liten central som kan hålla koll på ett flertal funktioner och har dessutom två fjärrkontroller så man kan öppna sina handtagslösa dörrar en bit ifrån bilen.
Lajbans.
Vad jag ska ha det till? Vet inte ännu. Amazonen eller PV-monstret...

Det damp ned ett spännande paket här på kontoret. Snygg förpackning.

Massa skojsiga prylar. Kliar i fingrarna. Dessa kan man få att styra andra saker också: elöppnade bakluckor, Air Ride kit, elhissar, elantenner, positionsljus, blinkers, larm, you name it.

Lilla Lastbilen

Är det någon som egentligen vet hur mycket man kan få in i en Saab V4 kombi?
Ut med passagerarstolen bara så är det fritt fram.

...och ja, kylskåpet ska lackeras om av uppenbara orsaker...

Freak Friday!

Dags igen för brorsans Fredagsmail:

Hej på er!

Jag har haft fullt upp denna vecka. Massor att göra på jobbet och för övrigt har veckan spenderats med en snöskyffel i nävarna känns det som.
--Så i dag blir det bara en liten uppföljning på serien små bilar med stora motorer. Hur stor motor kan man egentligen få in i en BMW Isetta? Eller i en Messerschmit?
Större än man kan tro verkar det. Och fler.

Trevlig helg och ha det så roligt i snön.
/cecce

 

Välartade Valiant vandrar vidare

Ni vet hur det känns när man vill göra en massa saker men inte har tid? Jo, jag förstod nästan det.

Jag ville få in vardagsbilen, den gamla gröna långnosSaaben, i värmen igen, slippa skrapa rutor och tramsa med motorvärmarsladdar, samt frigöra lite kapital till husrenoveringen. Det var bara en sak som gnagde lite. Vem ska ta över Valianten? Trist om den skulle gå under på raggen så här i elfte timmen. När såg du en skaplig Valiant sist?

En annons i tidningen Klassiker gav...ingenting. Fel forum för små amerikaner. Lättad tänkte jag på den kommande sommaren i nyfixad Valiant. Småturer till badplatsen och butiken. Bilträffar och igenkännande leenden.

Sedan blev det kallt och kallare ändå och Saaben som stod ute frös nästan i bitar. Motorvärmaren gav plötsligt upp och jag fick kabla igång bilstackaren i minus 25. Det var inte populärt. Den blängde på mig med gamla Lukaslyktor med buktat glas.

Efter moget övervägande åkte Valle ut på blocket och nu hände det saker; jag kunde ha bytt mot en bostadsinredd Citroen (Öhh wow?), en Saab 900 i gott skick (*tappar andan av åtrå?*) eller en taksänkt Amazon i kupéutförande (Såg faktiskt välbyggd ut). Sen kom det snabbt flera hyfsat substansiella bud och några samtal. Ett av dem kom från Rättvik och här fanns en som visste hur man gör. Man slänger sig i bilen och kollar genast. Tar med sig handpenningen och viftar med sedlarna framför säljaren.

I kombination av att det var en trevlig typ och därtill mycket kunnig så gjorde jag det enda rätta. Med Valianten nu i goda händer greppade jag sedelbunten och siktade mot banken.


Bakom hörnet väntar nya spännande upplevelser.

VW-split som sidovagn

Hittad på:
http://www.flickr.com/photos/babyskinz/875756800/

Fredagsbilen 11 Dec

Brorsan kör sitt mail "Fredagsbilen" för en utvald skara. Härmed återges dagens:

Sportbilar är något som saknas idag. De flesta sportbilar är mer som gamla tiders GranTurismo-vagnar. Inget fel i att åka GT, men det är ju inte lika sportigt.

Jag hade nöjet att köra en sådan här i somras. Med tak. Öppningen som man ska tråckla sig in igenom är nästan löjligt liten. När man väl har kommit in så är bilen rymlig som en livmoder. Man omsluts på alla sidor. Av plåt, läder och bakelit.

När man står vid trafikljus så har man ögonen i höjd med knävecken på de som står på trottoaren bredvid. Då ska man inte snacka om de andra trafikanterna. Visste ni att Toyota Yaris är en jättestor bil?
För att inte tala om Vovlo V40.

Med en rebellisk känsla kastade jag bilen ut bland jättarna på motorvägen och drog ur den på växlarna (trimmad – ca. 1150cc). I med fyrans växel och vi når strax överljudsfart. Den upplevda hastigheten är minst 250 km/t. Ändå kör vi knappt fortare än övrig trafik. Grå människor tittar uttråkat ner från sina transportkapslar medan jag skrattar högt och ropar till ägaren (Som sitter 2 centimeter ifrån mig) att "Det här är så kul att det omöjligt kan vara lagligt". Sen ler vi lika fånigt som bilen själv gör.


När man läser moderna motortidningar så skrivs det ibland om "direktstyrd" eller "kommunikativ" ditt eller datt. De orden passar inte på en Austin Healey Sprite. Intuitiv är bättre. Man tänker att man ska svänga och vips så åker man åt ett annat håll. Då är det bra att den är så liten att man inte kan halka omkring inuti den.
Ha det bra och hitta på något skoj i helgen!

/Chrestian

Gummilistkrom för bövelen

Det är Lördag och du har känslan i kroppen. Det är dags för en liten shakedown med dina närmaste vänner. Plåtpolarna.

Välartade Valiant behöver en kärleksfull hand. Någon tidigare ägare har haft ur fram- och bakrutan, förmodligen i samband med omlack, men saknat den kromlist som ska sitta inpressad i gummilisten. Den är inte bara snygg, den har även som uppgift att pressa ut gummilistens kanter så de tätar.

Vi börjar med att skrapa bort smuts ur gummilisternas veck med något verktyg som inte repar. Nylonplast eller trä. Jag gjorde ett verktyg av en isskrapa av nylon. Stoppade också in en kupévärmare i bilen. När den värmer upp rutorna blir gummit märkbart medgörligare.

Sikarudetæt og en bajer, så har du det hele for pokker, mann!

Min glasmästare ordinerar SikaRudetæt för att täta gummilisterna. Silikon är NO-NO. Den smeten håller vatten i sig, och är även lite frätande. Det gör att rosten verkligen får grepp om plåten. Sikarudetæt är vad som gäller alltså. Aldrig silikon. Lyssnar ni tjejer?

Tätningsmedlet pumpas in mellan gummilist och kaross. Där fyller det ut och håller tätt när kromlisten, eller spränglisten som den kallas, pressar isär gummilisten. Även gränsen glas-gummi får lite smet.
Detta är ett riktigt skitgöra. Det blir grisigt, det går inte att komma ifrån. Ser ut som ett barnkalas.

Nu får gummilistens fals några droppar såpa och vatten. Överflödigt tätningsmedel har börjat titta fram. Värre ska det bli.

Specialverktyget görs nu lite tunnare och får en ny tjänst som gummikantspetare.

Bit för bit lotsas kromlisten in i fållan. Man behöver klämma till den lite ibland för att gummit ska sluta sig över den. Ibland gick det helt fint för att i nästa stund vara en kamp för varje centimeter. Då kan det vara bra att vara certifierad i 3V-metoden;
Vilja
Våld
Vaselin

Belöningen finns runt hörnet.

Spränglisten tycks funka för nu bubblar det ut tätningsmedel. Ett gott tecken!

Verktyget tar nu stolt på sig sin tredje uppgift som skrapa. Sen har vi en del skojig städning att utföra. Tusen svarta, kladdiga fingeravtryck från tätningsmassan överallt!

Överbliven tätningsmassa tas bort med t-sprit, eller som i detta fall rapsolja.
Resultatet känns faktiskt häpnadsväckande tydligt. Bilens uttryck har flyttats upp från halvrisig till riktigt lovande.

Smaskens! En glad Mopar.
Kromlisterna har jag hittat för runt 1200:- i specialiserade butiker, men räkningen slutade för min del på 265:- Jag köpte mina åtta meter (!) av Barbro på Örebro Agentur. Stort tack!
/ Cheerio!

Wadells Monarscooter2

Som den såg ut när den senast satt ihop.
Du kan klicka på bilden.

Wadells Monarscooter

Har äntligen återfått nog med ro i kroppen för att ta hand om inkomna penseljobb. Tog en Ouzo och gick igång med Wadells race-Monarscooter.

El Wadello är Hotrodder i själ och hjärta och inte så blyg. I sena kvällstimman har jag kommit igång och lägger dramatiska latinomönster efter hela sidorna. Racemopeden är duktigt sänkt och kommer att lira fint med den här stilen. Karossen är lackad i kopparmetallic vilket får ränderna att försvinna i vissa ljus, medan de i skuggan framstår som ljusare än karossen, för att därefter bli mörka när karossen glimmar till i ljuset. Skön effekt.

Ränderna är blandade av One Shot's Copper metallic med lite Signpainters White för att ta ned den lite. Med så vilda mönster så håller jag kulören lite lugnare för att kompensera. Hoppas kunden gillar detta, stilen är vild och kräver rätt ägare.

När denna är klar är det nytt rekord för hur många linjer jag lagt på ett och samma fordon. Och detta är en liten moped bara!

Börjar likna något

Monarscooter-terapi

Terapijobb

Min egen Monarscooter stod och såg anskrämlig ut i sin penslade prakt mitt i garaget. Gnuggade bort lite färg och hängde tillbaka mätare och lyktsarg. Ser genast ut som att den är på väg någonstans. Som en protest mot nedgången. Använde en trissa som är av modellen "scotch" -men mildare. Smal och rödbrun, Inte lika hård som den svarta. Avverkar bara färgen och är mjuk mot plåten.

Lycklig Färd med Ford

En ny ägare kan nu komma lite närmare nirvana
genom framförandet av Korallröd tysk kvalitetsprodukt med helsoffa
och trepet på rattstången

Enligt devisen "En in, en ut" var jag tvungen att släppa taget om något för att kunna härbärgera Välartade Valiant. Turen kom då, något förvånande till Taunusen. Jag köpte den när jag var sjutton och har således haft den i tjugo år! Bilen som jag hade stora planer för, kom så småningom i skymundan bakom andra inkommande projekt. Och andra. Och andra.
Lusten hade tappats.

Slutligen kändes den som en belastning. Det kan vara hårt att ge upp en dröm, speciellt när den är ganska lätt att förverkliga. Jag hade samlat en hel del delar till den, och bilen har i skrivande stund bara avverkat 6000mil sedan försäljningen 1961, en mil härifrån. Bland den första sändningen av den då högmoderna nya Taunusmodellen som skeppades till Sverige hade den vita framblinkers och mera påkostad inredning än de senare.

Den har aldrig burit radialer. Det mesta av sin körtid har avverkats i vänstertrafik. Det får en att känna historiens vingar. En hel lunta besiktningspapper följde med. Jag önskar den många trevliga utflyktsmil.

Valiant V100-65

Vi Välkomnar Välartade Valiant!
Man ska aldrig någonsin hänga på Blocket när man redan har fullt upp.

Bilen fixades tydligen upp och lackades för mindre än tio år sedan men har haft några tuffa år. Fullständig rengöring såväl utvändigt som invändigt är redan igång. Rundsmörjning, glödlampspyssel, diverse justeringar, bilfiltar och diskret Pinstriping står på "att göra" listan.
Njuter redan av ljudet av sexan. Mysigt.
Mycket mysigt.

Första uppgiften blir att byta en trött strålkastare. Av erfarenhet vet vi att Biltema har en rund 7"-are som passar. Efter inköp upptäcker vi att denna gamla favorit nu har blivit en kinakopia, och att, gud bevare oss, sju tum är sju tum plus lite extra för Mao i den stora diktaturen. De passar inte. Går inte att få dit. Sablar.

Några svordomar senare hittar vi en annan lösning. Strålkastarens glas är ovanligt välbehållet. En fin reflektor hittas i ett hörn av verkstan. Visst kan man para ihop dem?

Öppnas varsamt med skräckinjagande verktyg. Smartare att snitta upp kanten med vinkelkapen, men denna reflektor ger sig genast när den ser tången och mina galet uppspärrade ögon!

Se där ja! Så snäll man blev. Fram med limmet. Jag kör med byggmaterial; vit akryl. För färgens skull. Det var fullständigt tillfälligt att den stod närmast. Lovar.
Låtom de förutbestämda tu mötas i en evig omfamning

Resultatet blev en välfungerande lykta med genuint utseende. Hela processen tog omkring fyrtio minuter och det känns för en gångs skull välinvesterat. Kände mig nöjd när den tredje dagen som Plymouth-ägare slutade.

Moped? Moped!

Det är lätt att vara tuff.
Efter att ha gått och småfnissat åt tuffa bilsnubbar som då medelålderns första tecken ger sig tillkänna börjar hänge sig åt mesiga mopedfebern trillar jag då alltså själv dit.

Det hela börjar med att Wadell, alias Blåfot, kommer släpandes på den hålborrade karossen till sin tävlings-Monarscooter (artikel kommer) och vill ha några krumelurer pinstripade på den.

Genast börjar Rösten. Ni vet...Rösten.
-Fanken, en såndär Monarscooter har jag ju stående någonstans på farsans gård. Den som aldrig startade när jag var i rätt ålder. De ser ju helsköna ut. Kanske dags att ta revansch!

Åren har gått obemärkta förbi -den är precis lika ful som när jag själv köpte den!

Den stod handmålad och skuren på en marknad någonstans. Prislappen var överkomlig även för en femton-sextonåring; sjuttiofem kronor. Motorn fanns några marknadsgubbar längre bort och betingade sina modiga 120:- Minns att han inte ville pruta för motorn var så himla bra. Den startade aldrig...

...men vilka vader jag fick av att försöka springa igång den dagligen i en vecka. En tonårings envishet.

Penslar kan bli till vapen i händerna på en del farbröder

...men under den penslade ytan hittar jag till stor lycka maroonröd flankerad av vaniljgult. Mums! Så underbart femtiotalistiskt.

Andra sidan har gått omkull vid någon tid och bättrats fläckvis så till den grad att jag beslutar mig för att ta bort färgen helt. Bromsolja kan vara lösningen om man vill spara originalfärgen längst in, men den här gången följer allt med. Plåtrent efter att bilden togs.

Gladmålning
Orsaken till att jag tror att den målats av en farbror är att en femtonåring skulle valt en poppigare färg än sunkröd och kommunalgrå.

Sicken resning

I det tjugotal år sedan dessa moppar varit ute i ljuset har Monarscooterns enda sällskap varit denna likaledes handpåstrukna Vicky MS50 anno ca 1955. Då Vicky ställdes undan på grund av ett kostsamt argument med lagens långa arm tänkte jag den var den enklaste att starta, men icke. Ringarna gillar inte dagens luft visar det sig. Däcket sprack, se bild. Vem ringer man för att reklamera?
Upprörande på min ära!

blogg 2 blogg business

Som ett litet sidospår har jag nyligen ritat ihop några stämpelmotiv för oss bilälskare.

Firman som säljer dem heter Inkywings och har en egen blogg där talangfulla scrapbookare nu visar vad man kan göra med dem. 40'a Forden längst upp och några till nästan längst ned på följande sida:
http://inkywings.blogg.se/

Fick nyss hem några nya stämplar som fortfarande luktar varmt gummi. Smaskens. Som vanligt blir jag så entusiastisk så jag inte kan styra mig. Sprang genast runt och stämplade allt som stod stilla, inklusive bilplåt och Saabens sidorutor. Får se hur länge det sitter kvar.

Resultatet av mitt stämplande är klart nybörjaraktigt om man jämför med scrapbooktjejerna. Där ligger man i lä. Men jag har åtminstone ganska stylish kuvert att skicka räkningarna i.
Kunderna kommer att böna om flera räkningar nu.